Den lilla måsen

En morgon för drygt 2 veckor sedan ,när jag var på väg in i hissen på jobbet, höll jag på att trampa på något. Det rörde på dig och jag blev så himla rädd, det blev "han" med! Han reste sig försiktigt och haltade väldigt mycket iväg en bit, då såg jag att det var en svårt skadad mås-unge. (Jag är ju livrädd för fåglar!)

Shit, den måste ha ramlat ner från taket! "Mamman" satt på taket, 5 våningar upp" och skrek och skrek! Och ungen pep hjärtskärande! Ungen hade skadat ena benet, för den kunde nästan inte gå alls. Hur ska den klara sig, ska man göra något? Inne på asfaltsgården med mamma på taket.

De första dagarna låg den mest och pep under trappan på gården, det var väldigt varmt och vi undrade hur det skulle gå för den lilla stackarn! Undan för undan började de flesta i huset bry sig om den lilla ynkliga mås-ungen. Vad/om ska man ge den att äta? Får den något av mamman, kommer den klara sig?

Jag kastade ut lite bröd en dag, genom fönstret. Då fick jag se en tjej som såg sig omkring (var det någon som tittade?) sen tog hon fram en 1 ½ liters flaska med vatten. Denna hällde hon i en liten grop i asfalten. Jag som stod i fönstret och tittade, såg den lilla mås-ungen komma springande i full fart (nu hade den nästa slutat halta helt) rakt mot vattenpölen! Den drack och drack och badade och tvättade sig och njöt för fullt! Det såg så himla roligt ut! Brödet jag hade kastat ut brydde han sig inte om alls. (Jag läste senare på nätet att man inte ska ge bröd till mås-ungar, hellre lite köttfärs odyl.

Vi följde måsungen varje dag, han höll sig på gräsmatte-plätten utanför huset, men en morgon var den borta! Jag hörde hans pipande men såg honom inte. Nästa gång jag gick ut och rökte gick jag runt och kollade. Då hittade jag honom på stora parkeringen, sprang omkring bland alla bilarna. Tusan, det här kommer inte att gå bra tänkte jag, men det finns ju inget man kan göra!

Dagarna gick och vi hörde och såg honom alltmer sällan, ja, men sa chefen, nu har han nog flyttat till havet. Men så igår morse så hörde jag hans pipande igen och vem spatserade omkring på gräsmattan om inte den lilla mås-ungen!(Som faktiskt vuxit tills sig himla mycket) Jag for ut med vatten jag, som jag sett den andra tjejen göra, men han var inte intresserad! Mamma var i närheten, så jag vågade inte gå för nära. Senare på eftermiddagen stod jag och tittade på honom, då tog han plötsligt några vingslag och flög ett par decimeter. Jädrans tänkte jag, nu drar han snart! Så helt plötsligt flaxade han bara till och flög i väg, iväg över gräsplätten förbi den stora parkeringen och bort, han var stor, han var fri, han var med mamma och pappa!

I morse när jag kom till jobbet hörde jag ett välbekant pipande från gräsplätten, gissa vem!? Men han är fri, fri från vår bakgård, ska bara öva lite till innan det stora äventyret, som kallas livet, börjar!